Aussie countdown: 11 days
Idag slog det, som att få en smäll i ansiktet. Jag åker snart. Väldigt snart.
Satte mig imorse i bilen ner mot Jönköping för att spendera dagen med brorsan lite. Ingen Big Deal som man kan säga. Det känns ju helt vanligt att träffa familj och vänner fortfarande. Och jag tänkte inte så mycket på det. Man kan ju inte gå omkring hela dagarna och tänka på att det kanske är sista gången på en lång tid jag träffar den personen, det håller ju aldrig i längden, skulle bara göra en väldigt deppig. Men sen när det var dags att hoppa i bilen och åter bege sig mot Linkeboda så fick jag en lång kram av Fredrik och han önskade mig en trevlig resa till Australien. WHAT?!! (Big yellow schoolbus crashing into my face!) Jag visste ju det redan innan, men just när han sa det lät det så hemskt. Det kändes så deffinitivt på något sätt, så långt. Jag vet ju att det inte kommer bli så hemskt att inte träffa honom på ett halv år, herregud jag har ju gjort det förr och vi bor ju inte under samma tak längre. Men just i det ögonblicket slog det mig, att jag åker snart. Väldigt snart.
Jag ser verkligen fram emot att åka, jag måste åka, det finns inget för mig här just nu. Jag måste göra något nytt. Men jag hatar hejdån. Verkligen hatar. Jag vet inte hur jag ska reagera. Oftast brukar jag reagera helt tvärtemot hur den andra personen reagerar. Om det passar att fälla en tår så kommer jag bara skämta och skratta (hört talas om försvarsmekanismer?) och sen börja gråta när jag sitter ensam någonstans. Annars om den andra personen inte gråter så kan du lita på att jag panik-gråter. Jag vet inte riktigt hur man ska reagera. Jag vet inte ens riktigt hur jag ska hantera situationen med att det nu inte är många dagar kvar här innan vi åker. Jag kan inte fatta det helt enkelt.
Men idag insåg jag att snart är det dags att börja på ett nytt kapitel och lämna lilla Sverige bakom sig ett tag.
Det är stort..
Satte mig imorse i bilen ner mot Jönköping för att spendera dagen med brorsan lite. Ingen Big Deal som man kan säga. Det känns ju helt vanligt att träffa familj och vänner fortfarande. Och jag tänkte inte så mycket på det. Man kan ju inte gå omkring hela dagarna och tänka på att det kanske är sista gången på en lång tid jag träffar den personen, det håller ju aldrig i längden, skulle bara göra en väldigt deppig. Men sen när det var dags att hoppa i bilen och åter bege sig mot Linkeboda så fick jag en lång kram av Fredrik och han önskade mig en trevlig resa till Australien. WHAT?!! (Big yellow schoolbus crashing into my face!) Jag visste ju det redan innan, men just när han sa det lät det så hemskt. Det kändes så deffinitivt på något sätt, så långt. Jag vet ju att det inte kommer bli så hemskt att inte träffa honom på ett halv år, herregud jag har ju gjort det förr och vi bor ju inte under samma tak längre. Men just i det ögonblicket slog det mig, att jag åker snart. Väldigt snart.
Jag ser verkligen fram emot att åka, jag måste åka, det finns inget för mig här just nu. Jag måste göra något nytt. Men jag hatar hejdån. Verkligen hatar. Jag vet inte hur jag ska reagera. Oftast brukar jag reagera helt tvärtemot hur den andra personen reagerar. Om det passar att fälla en tår så kommer jag bara skämta och skratta (hört talas om försvarsmekanismer?) och sen börja gråta när jag sitter ensam någonstans. Annars om den andra personen inte gråter så kan du lita på att jag panik-gråter. Jag vet inte riktigt hur man ska reagera. Jag vet inte ens riktigt hur jag ska hantera situationen med att det nu inte är många dagar kvar här innan vi åker. Jag kan inte fatta det helt enkelt.
Men idag insåg jag att snart är det dags att börja på ett nytt kapitel och lämna lilla Sverige bakom sig ett tag.
Det är stort..
Kommentarer
Trackback
